X hits on this document

143 views

0 shares

0 downloads

0 comments

25 / 53

4.5.3 Trygghet och säkerhet, vad är man rädd för?

Det testade mobila larmet upplevdes av testpersonerna som en trygghet. Känslan av att veta att man kunde nå någon och bli hörd av någon om det skulle inträffa något sågs som värdefull. Största rädslan som testpersonerna angav var att ramla och bli liggande utan att någon hjälpte dem eller att de inte skulle bli upptäckta. Denna rädsla beskrevs på olika sätt.

”Även om jag går här på våran gata, där känner jag ju alla människor så där skulle jag säkert få hjälp men det är ändå en otrygghet att gå ut själv. Jag behöver ju bara gå ut på tomten här så om ingen är hemma så kan jag ju ramla.”

De av testpersonerna som hade funktionsnedsättning beskrev att de inte ville gå ut själva på grund av rädslan för att falla och därför gav de sig aldrig ut på någon längre tur ensamma. Anhöriga eller personal från hemtjänsten var sällskap och stöd om de hade tid. Några informanter nämnde rädslan för våld och överfall som en orsak till rädslan. De ansåg att som samhället såg ut med ett accelererande våld, så vågade man sig inte ut längre som äldre. Särskilt inte när det var mörkt. Känslan av att inte kunna försvara sig eller springa undan gjorde att man kände sig mera utsatt,

” Jag kan inte springa ifrån nån. När man ser att ”den där kan inte kuta nåt fort, där rycker vi väskan!”.

I sådana situationer skulle ett mobilt larm kunna vara till hjälp och de skulle även kunna fungera som ett överfallsskydd enligt en testperson. Det fanns en rädsla för att skada sig på platser där man inte blir upptäckt så fort. Att bli liggande utan att någon skulle bry sig var också en återkommande rädsla och att inte bli hörd ifall man ropade på hjälp. Då skulle ett mobilt larm kunna fungera som en trygghet men en vanlig mobiltelefon var också en trygghet.

”Det läser man ju om dagligen om gamla, ja inte bara gamla utan människor som ligger och dör och som inte har nån att ringa till.”

4.5.4 Vem skall vara på andra änden av larmet?

Nästa alla testpersoner var överens om att anhöriga ej skulle vara de som svarade på larmet. Den lösningen kändes alldeles för osäker. De flesta angav skäl som att de att de hade fullt upp på sina arbeten och skulle inte kunna ta på sig den uppgiften. Det skulle heller inte vara tillförlitligt eftersom den anhörige kanske skulle glömma ta med sig mottagar delen när hon/han reste bort någonstans.

” Nej, Helt vansinne! För det första, det finns personal som sitter på en larmcentral och dom är ju mest skickade naturligtvis att sköta det där. … Och sen tycker jag ju att det är ett väldigt stort ansvar för den anhörige: Nej jag kan ju inte gå dit eller jag kan inte gå på den middan eller det för att jag har ansvar för min moster som är ute och går kanske. Jag tycker inte att man skall lägga ansvaret på den anhörige.”

24

Document info
Document views143
Page views143
Page last viewedSat Dec 03 06:52:36 UTC 2016
Pages53
Paragraphs1000
Words20476

Comments