X hits on this document

140 views

0 shares

0 downloads

0 comments

26 / 53

Det fanns delade uppfattningar om vem som skulle ansvara för att svara på larmet. Några testpersoner ansåg att det skulle kunna vara en tjänst och att SOS alarm skulle ansvara för denna tjänst. Andra tyckte inte att det var viktigt med hög kompetens för att ta emot akuta skador utan att det räckte om det var en person man kunde lita på och som visste hur de skulle hantera larmet. Ta kontakt med anhöriga eller skicka någon från sjukvården t.ex. Andra tyckte att kommunen skulle stå för denna service precis som en del kommuner ansvarar för de traditionella trygghetslarmen: ” Det är ju bara att utbilda människor för det, för det är ju inga större konstigheter. När man kan det.”

Den gruppen äldre som testade larmet och som ej hade några funktionshinder och upplevde sig själva som mycket rörliga; cyklade, gick långa promenader och åkte skidor hade synpunkter om hur de trodde att larmet skulle kunna användas. De tänkte då på äldre som inte hade sina anhöriga i närheten utan på andra platser i landet och tänkte att i vissa fall kanske grannar eller vänner skulle kunna vara ett alternativ som mottagare av larmet.

”Om man ser på åldringarna som bor här, dom har inte någon nära anhörig utan dom är ju spridda över hela landet. Då måste det nästan bli någon granne eller …en nära vän som skulle ha den här funktionen.”

Det framkom även en fundering på hur pass mycket man kunde räkna med att omgivning, grannar, vänner etc. skulle vara beredda att ställa upp med när det gällde att vara på mottagarsidan av ett larm. ”Jag tror det handlar om en attitydfråga. Vissa har det inom sin familj, det här att man ska ta hand om varann, men de flesta i Sverige är vana att köpa sig fria från grejer, hellre betalar så slipper jag det…” En testperson gjorde en jämförelse med billarm som ingen reagerade på längre och ansåg att det var viktigt att det mobila larmet skulle gå direkt till en mottagare som man visste skulle åtgärda larmet.

4.5.5 Positionering

Det utkristalliserade sig två synvinklar när det gällde frågan om positioneringen som integritetskränkande. Den ena åsikten var att om man ej hade anledning att dölja något så var det ingen fara för integriteten. En testperson uttryckte det så här: ”Jag ser inga problem i det här, såvida man inte är ute i skumraskaffärer. Men man tillhör kanske inte till den kategorin när man är i behov av något sånt här”. Den andra inställningen var att samhället redan är så övervakat att en teknik mer eller mindre inte spelade någon roll. Därför upplevdes inte positioneringsfunktionen som integritetskränkande. ”Det finns så mycket SÄPO-varianter redan överallt, alltså ”Storebror ser dig”. Med tanke på hur fotograferade vi redan är.” En försöksperson ansåg att det redan går att kartlägga en människas liv genom t.ex. användning av kontokort, vad man lånar för böcker, köper för mat etc. så att någon kan ta reda på var man finns om man skadat sig, ansågs endast som en fördel. Den stora skillnaden var enligt samtliga informanter att om positioneringen var önskad från en själv då upplevdes den enbart som en hjälp och var en klar önskan om en förbättrad trygghet.

Alla testpersoner var positiva till positioneringen och såg inga hinder när det gäller integriteten. En oro framkom om att inte bli hittad. Att den person/personal som sökte efter en inte skulle söka tillräckligt och att de skulle ge upp sökandet eller om man av någon anledning inte fanns kvar på den plats man larmat från. ”Man får inte tänka: Här var det ingen. Då går vi och fikar.”

25

Document info
Document views140
Page views140
Page last viewedFri Dec 02 20:20:50 UTC 2016
Pages53
Paragraphs1000
Words20476

Comments