X hits on this document

Word document

Det rumsliga, det rörliga och det medierade - page 10 / 17

64 views

0 shares

3 downloads

0 comments

10 / 17

finns sedimenterade i tid genom tidigare erfarenheter. Också rumsligt är det svårt att avgränsa en situation då det alltid finns förbindelser till andra rum och platser (1984: 142). Det är på detta sätt som strukturer genom strukturdualiteten överbryggar avstånd i tid och rum och mellan – det som andra än Giddens kallar – mikro och makro. Moderniteten har sedan skapat möjligheter (och krav) att interagera med dem som inte är närvarande i samma tidrum. Härigenom kan ett samhälle, med specifik organisering respektive karakteristiska mönster av handling, beteende och interaktion, ta form. När samhället på detta sätt kan expandera i tid och rum talar Giddens om time-space distanciation, vilket betecknar hur sociala system alltid är inbäddat i tid och rum (1984: 181; jmf Gregory, 1989).

På ett mer konkret plan tar Giddens hjälp av Hägerstrands tidsgeografi för att visa hur tid och rum är en konstituerande del av social interaktion. Både struktureringsteorin och tidsgeografin fokuserar på hur rutiner formas i det vardagliga. Båda perspektiven är dessutom intresserade av praktiska hinder och möjligheter. Hägerstrands projekt handlar framför allt om de fysiska begränsningar som finns beträffande vår rumsliga rörlighet. Geografen Pred sammanfattar dem och pekar på: kroppens odelbarhet och därmed vår oförmåga att delta i rumsligt åtskilda aktiviteter; aktiviteter begränsas även av tiden vi har till förfogande, dels dagligen, dels sett över hela livet; alla aktiviteter tar tid, så också förflyttning; de vardagliga vägarna begränsas av att tid måste ägnas åt fysiologiska behov som sömn och mat; samt tidrummet har begränsad ’packningsförmåga’, vilket betyder att två människor aldrig kan befinna sig samtidigt på exakt samma ställe (Pred, 1981: 9; jmf Giddens, 1984: 111-6). Men Giddens riktar också viss kritik mot tidsgeografin. Han menar bland annat att tidsgeografin använder sig av ett teoretiskt underutvecklat aktörsbegrepp, där aktören är autonom och rationell, och man tar på så sätt inte hänsyn till struktur, makt, förändring. Dessutom är tidsgeografin dåligt kontextualiserad bortom det fysiska och det kroppsliga (a a: 116- 8).

Hur kan då dettta metateoretiska perspektiv tillämpas inom medieforskningen i allmänhet och publikforskningen i synnerhet? Ekström och Nohrstedt använder det i samband med journalistiska organisationsprocessen. Jensen ser det i ett metaperspektiv och argumenterar för att all interaktion sker via medier och kommunikation, varför dualiteten struktur, aktör borde omvandlas tillen tredelad modell; struktur, aktör, media (2002). I publikstudier har det tidigare använts som ett kontextualiseringsverktyg (se Larsen, 2000). Gemensamt för dessa forskare är att man framför allt inriktat sig på strukturdualiteten, och till stor del exkluderat den geografiska aspekten. Mot bakgrund av den inledande diskussionen om breddning av medieanvändningen, vill jag mena att det geografiska i högsta grad är

Document info
Document views64
Page views67
Page last viewedThu Dec 08 08:48:20 UTC 2016
Pages17
Paragraphs110
Words6648

Comments